Min förlossningsberättelse
För att göra en lång historia kort och besvara en del frågor kring min graviditet så kommer nu min förlossningsberättelse, de va ju ett tag sen jag fick Love så jag försöker skriva den så exakt som möjligt :)
Jag las för första gången in på sjukhus då jag var i v 26, jag sökte då pga att jag hade så ont i huvudet, va tung i kroppen, yr, hade svullnat upp mkt i ansiktet senaste dygnet och hade sammandragningar konstant som på gynakuten började göra ont...
Jag las då in för att stoppa värkarna och uvin (urinvägsinfektionen) som orsakade detta med hjälp av bricanylsprutor som motvärkade sammandragningarna och antibiotika mot uvin, jag hade även något förhöjt blodtryck. När jag väl låg inne så frågade jag eftersom att jag knappt hade någon mage om jag inte kunde få göra ett tillväxtultraljud då jag va lite oroad över detta. Jag fick jämnt och ständigt kommentarer som t.ex. "vaaaa, är du gravid?? och har de gått så långt??? är allt normalt med bebisen eftersom du inte har någon mage?". Läkaren och barnmorskan höll med om att min mage var väldigt liten och de va nödvändigt att göra ett tillväxtultraljud för att utesluta att han inte va för liten för den veckan jag va i och att se om allt verkligen såg bra ut.
Ultraljudet visade att sonen va för liten för tiden och att flödet in till livmodern va påverkat vilket gjorde att jag hade stor risk att utveckla havandeskapsförgiftning. Man såg att flödet va så pass ansträngt i livmodern samt i sonens navelsträng så de beslutade att jag skulle få ligga kvar för att få kortisonsprutor som utvecklar barnens lungor i förtid i fall han skulle behöva titta ut tidigare, jag stannade även kvar för observation av mitt blodtryck samt reglbundna ctgn över sonens hjärtljud för att se till att han mådde bra.
Efter 12 dagar skrevs jag ut men fick gå på regelbundna ultraljud för att kolla tillväxt och flödet i navelsträngen samt alla sonens olika flöden till lever, huvudet och i magen för om de börjar ställa om sina kroppsfunktioner är de ett tecken på att de behöver få komma ut. Jag gick på sådana kontroller ca 2-3 ggr i veckan (även då jag låg inne). Man såg hela tiden på ultraljuden att sonen bara blev mindre och mindre procentuellt mot vad han skulle ha varit för den veckan han va i.
När jag var i v 31 las jag in igen för flödet som tillfälligt blivit bättre (pga kortisonsprutorna som kan ge en sådan effekt) blivit sämre igen, jag hade även förhöjt blodtryck och han hade dåliga ctgregistreringar, jag las in för observation med ctgn över sonens hjärtljud var tredje timme.
några dagar innan sonen kom så hade sonen flera dåliga ctgregistreringar och läkarna kom in till mig och sa att de ska diskutera ihop med barnläkarna om de inte är dags för honom att få komma ut snart. De gick iväg och efter en stund kommer barnmorskan som har hand om mig och säger att hon hört läkarna säga "om vi inte tar ut barnet nu innan helgen kommer han nog inte klara de, jag är tveksam på att vi ska hålla honom kvar".. jag kunde ju inte vara annat än rädd, jag ville bara att de skulle ta ut honom, så de kunde hålla koll på han 24/7!
När läkarna kom och berätta att de ändå ska försöka hålla kvar honom några dagar tills han är i 32 fulla veckor så blir jag helt paff och hur orolig som helst. Jag frågade dem om de verkligen va de bästa, om de inte va bättre för honom att komma ut nu. De förklara att de var en svårt situation och att även dem va tveksamma..
Kvällen innan han kom fick jag sammandragningar som kändes som väääääldigt kraftig mensvärk och en blödning så läkaren kom och kolla på mig och hela min livmodertapp va utplånad och för att jag bara var i 31+6 så las jag in på förlossningen istället för antenatalen (där man ligger innan man fått barn).
Från början kom värkarna ca 2 ggr i timmen men sen fram mot morgonen så hade jag kanske 3-4 stycken på 10 min som kändes betydligt MKT MER än kraftig mensvärk ;) Men de kollade aldrig hur mkt öppen jag var utan pga hela situationen med att sonen va för liten och att jag fått värkar samt att hans ctgn vart sämre senaste dygnet så beslutades de att han behövde komma ut för att de va nu inte längre bättre för honom att stanna kvar i magen.
Jag va egentligen inte beredd på att de skulle bli av denna dagen för de hade varit prat om de så länge så jag va helt själv på förlossningen då de sa att om 20 min blir det kejsarsnitt... Va lite paff och glad men ändå bekymrad över att sonen skulle få starta sin resa 8 veckor för tidigt...Men som tur var så skulle min storasyster lämna lite saker åt mig den dagen och hälsa på så hon fick vara med som stöd under kejsarsnittet.
Snittet gick bra men jag va lite sur för att jag inte fick se själva snittet då jag tycker de är väldigt intressant med operationer! Men jag tjuvkika i reflektionerna från en lampa ;) Jag ville ju se födseln av min son!!
Kl 09:44 den 4 juli 2012 kommer min lilla pojke till världen, 1159g tung och 37cm lång, jag får se han i några sekunder då barnmorskan visar upp honom för mig innan hon springer ut med honom till de väntande barnläkarna. Jag såg inte så mkt mer än ansiktet då de stoppat ner han i en påse direkt då de tog ut honom för att hjälpa till att hålla värmen. Man gör så på prematura barn för de har ofta problem med att hålla den.
Min syster följer med lillen ut till barnläkarna, ner på neo och dokumenterar och tar kort på allt de gör med honom. Jag ligger kvar på operation och sys igen för att sedan transporteras ner till uppvaket tills jag kan röra ordentligt på mina ben och tills mitt illamående till följd av alla mediciner jag fått släppt :/
Väl nere på uppvaket går allt bra och illamåendet släpper snabbt :) jag kan ganska snabbt börja röra på mina ben, de är en ganska skum känsla att få ryggbedövning som gör att man blir förlamad från bröstet och ner. De va nog bland den obehagligaste känslan jag upplevt, att inte kunna ens vicka på tårna!!Även fast jag snabbt kan röra på benen och fötterna så är de långt ifrån kontrollerade rörelser ;) de är svårt att föreställa sig innan man själv suttit i samma situation. Efter två timmar på uppvaket vilket är det obligatoriska minimumet att ligga där så rullas jag ner i sängen till neo för att få se min son :) !! ...
Jag las för första gången in på sjukhus då jag var i v 26, jag sökte då pga att jag hade så ont i huvudet, va tung i kroppen, yr, hade svullnat upp mkt i ansiktet senaste dygnet och hade sammandragningar konstant som på gynakuten började göra ont...
Jag las då in för att stoppa värkarna och uvin (urinvägsinfektionen) som orsakade detta med hjälp av bricanylsprutor som motvärkade sammandragningarna och antibiotika mot uvin, jag hade även något förhöjt blodtryck. När jag väl låg inne så frågade jag eftersom att jag knappt hade någon mage om jag inte kunde få göra ett tillväxtultraljud då jag va lite oroad över detta. Jag fick jämnt och ständigt kommentarer som t.ex. "vaaaa, är du gravid?? och har de gått så långt??? är allt normalt med bebisen eftersom du inte har någon mage?". Läkaren och barnmorskan höll med om att min mage var väldigt liten och de va nödvändigt att göra ett tillväxtultraljud för att utesluta att han inte va för liten för den veckan jag va i och att se om allt verkligen såg bra ut.
Ultraljudet visade att sonen va för liten för tiden och att flödet in till livmodern va påverkat vilket gjorde att jag hade stor risk att utveckla havandeskapsförgiftning. Man såg att flödet va så pass ansträngt i livmodern samt i sonens navelsträng så de beslutade att jag skulle få ligga kvar för att få kortisonsprutor som utvecklar barnens lungor i förtid i fall han skulle behöva titta ut tidigare, jag stannade även kvar för observation av mitt blodtryck samt reglbundna ctgn över sonens hjärtljud för att se till att han mådde bra.
Efter 12 dagar skrevs jag ut men fick gå på regelbundna ultraljud för att kolla tillväxt och flödet i navelsträngen samt alla sonens olika flöden till lever, huvudet och i magen för om de börjar ställa om sina kroppsfunktioner är de ett tecken på att de behöver få komma ut. Jag gick på sådana kontroller ca 2-3 ggr i veckan (även då jag låg inne). Man såg hela tiden på ultraljuden att sonen bara blev mindre och mindre procentuellt mot vad han skulle ha varit för den veckan han va i.
När jag var i v 31 las jag in igen för flödet som tillfälligt blivit bättre (pga kortisonsprutorna som kan ge en sådan effekt) blivit sämre igen, jag hade även förhöjt blodtryck och han hade dåliga ctgregistreringar, jag las in för observation med ctgn över sonens hjärtljud var tredje timme.
några dagar innan sonen kom så hade sonen flera dåliga ctgregistreringar och läkarna kom in till mig och sa att de ska diskutera ihop med barnläkarna om de inte är dags för honom att få komma ut snart. De gick iväg och efter en stund kommer barnmorskan som har hand om mig och säger att hon hört läkarna säga "om vi inte tar ut barnet nu innan helgen kommer han nog inte klara de, jag är tveksam på att vi ska hålla honom kvar".. jag kunde ju inte vara annat än rädd, jag ville bara att de skulle ta ut honom, så de kunde hålla koll på han 24/7!
När läkarna kom och berätta att de ändå ska försöka hålla kvar honom några dagar tills han är i 32 fulla veckor så blir jag helt paff och hur orolig som helst. Jag frågade dem om de verkligen va de bästa, om de inte va bättre för honom att komma ut nu. De förklara att de var en svårt situation och att även dem va tveksamma..
Kvällen innan han kom fick jag sammandragningar som kändes som väääääldigt kraftig mensvärk och en blödning så läkaren kom och kolla på mig och hela min livmodertapp va utplånad och för att jag bara var i 31+6 så las jag in på förlossningen istället för antenatalen (där man ligger innan man fått barn).
Från början kom värkarna ca 2 ggr i timmen men sen fram mot morgonen så hade jag kanske 3-4 stycken på 10 min som kändes betydligt MKT MER än kraftig mensvärk ;) Men de kollade aldrig hur mkt öppen jag var utan pga hela situationen med att sonen va för liten och att jag fått värkar samt att hans ctgn vart sämre senaste dygnet så beslutades de att han behövde komma ut för att de va nu inte längre bättre för honom att stanna kvar i magen.
Jag va egentligen inte beredd på att de skulle bli av denna dagen för de hade varit prat om de så länge så jag va helt själv på förlossningen då de sa att om 20 min blir det kejsarsnitt... Va lite paff och glad men ändå bekymrad över att sonen skulle få starta sin resa 8 veckor för tidigt...Men som tur var så skulle min storasyster lämna lite saker åt mig den dagen och hälsa på så hon fick vara med som stöd under kejsarsnittet.
Snittet gick bra men jag va lite sur för att jag inte fick se själva snittet då jag tycker de är väldigt intressant med operationer! Men jag tjuvkika i reflektionerna från en lampa ;) Jag ville ju se födseln av min son!!
Kl 09:44 den 4 juli 2012 kommer min lilla pojke till världen, 1159g tung och 37cm lång, jag får se han i några sekunder då barnmorskan visar upp honom för mig innan hon springer ut med honom till de väntande barnläkarna. Jag såg inte så mkt mer än ansiktet då de stoppat ner han i en påse direkt då de tog ut honom för att hjälpa till att hålla värmen. Man gör så på prematura barn för de har ofta problem med att hålla den.
Min syster följer med lillen ut till barnläkarna, ner på neo och dokumenterar och tar kort på allt de gör med honom. Jag ligger kvar på operation och sys igen för att sedan transporteras ner till uppvaket tills jag kan röra ordentligt på mina ben och tills mitt illamående till följd av alla mediciner jag fått släppt :/
Väl nere på uppvaket går allt bra och illamåendet släpper snabbt :) jag kan ganska snabbt börja röra på mina ben, de är en ganska skum känsla att få ryggbedövning som gör att man blir förlamad från bröstet och ner. De va nog bland den obehagligaste känslan jag upplevt, att inte kunna ens vicka på tårna!!Även fast jag snabbt kan röra på benen och fötterna så är de långt ifrån kontrollerade rörelser ;) de är svårt att föreställa sig innan man själv suttit i samma situation. Efter två timmar på uppvaket vilket är det obligatoriska minimumet att ligga där så rullas jag ner i sängen till neo för att få se min son :) !! ...
