Att få barn för tidigt...

...är väldigt svårt att förstå hur det känns om man inte suttit i sitsen själv.

 

Jag la så otroligt mkt skuld på mig själv för att min livmoder va så kass så sonen behövde komma för tidigt.

Jag skulle ju gå alla fall fram till v 37 och jag skulle jobba ihop extra pengar till oss under sommaren på bb/antenatalen som undersköterska. Jag kan bara konstatera att ibland blir de inte riktigt som man har tänkt sig.

 

Att få barn för tidigt va inget jag hade en tanke på då jag vart gravid. På mvc va allt bra och i sin ordning. Informationen och förberedelsen man fick va för en normal graviditet, ett normalt fött barn. Informationen om att de faktiskt föds en hel del barn för tidigt och vad man genomgår är rent ut av kass! Jag tror många skulle klara neonataltiden bättre OM alla fick information om vad som faktiskt kan hända och vad som händer MÅNGA! 

 

När jag låg inne på sjukhuset dagar innan Love kom så va alla Sveriges neonatalavdelningar fulla så de hade fått flyga barn till Finland under någon dag.

 

Love föddes med kejsarsnitt den 4 juli 2012, han vägde 1159gram och va 37 cm lång, kraftigt tillväxthämmad. 8 veckor för tidigt i v32+0. För den veckan borde han va vägt runt 2 kg och varit runt 44-45 cm lång så ja han va väldigt liten för sin vecka. Min syster som va med under snittet fick tårar i ögonen och sa

-men shit, gu vad liten!.

Man såg verkligen shocken hon fick då hon aldrig sett en så liten bebis. Efteråt fick jag höra att hon tänkte

"men VAD LITEN kan han verkligen överleva?!". 

Bland de första bilderna jag fick se av Love då jag låg på uppvaket som min syster tagit med mobilen, kameran glömdes tyvärr hemma för jag trodde inte jag skulle läggas in igen.

 

Det första jag frågade min syster då jag kom ner till Love och fick se han för första gången va.

-Är han verkligen min? Är vi vid rätt bebis?

Allt kändes så overkligt. Jag hade ju inte fått någon gravidmage och inte syntes de heller att jag varit gravid. Jag va bara lite svullen.

Jag tappade de få kg som jag gick upp direkt efter snittet i princip så de enda som tydde på att jag fått barn va armbanden runt armen och snittärret som nu kom att pryda min mage för alltid. De kändes som jag blev snuvad på en förlossning med Love, de känns fortfarande inte som om jag fött han. Nej, jag har inte fött han utan han plockades ut via kejsarsnitt. De är så jag känner och nej de känns verkligen inte som jag fött han.

 

När jag träffade Love första gången så låg han i kuvös och hade en så kallad cpap-mask på sig som hjälpte honom att andas. Fick de förklarat för mig att för små bebisat då de kommer är de som att blåsa upp en ballong i början då de ska andas, de behöver hjälp med att hålla de trycket uppe.

De kändes verkligen i hjärtat att han låg där, att han skulle behöva all den hjälpen. Att jag inte fick upp han i famnen efter "förlossningen" som "alla" andra. Jag kunde inte se hur han såg ut för masken han hade, jag kunde knappt se in i kuvösen för de va svårt från sängen! Jag kunde alla fall hålla hans lilla hand tryggt genom luckorna  på sidan som fanns på kuvösen. Tårarna fylldes i ögonen när jag såg han. Det va svårt att ta in att jag verkligen blivit mamma! Han hade Masken på sig, slangar med dropp prydde hans små taniga armar med bandage virat runt om. Han såg sjuk ut fast han "bara" va född för tidigt.

Love i kuvösen med cpap-masken.

 

Han hade masken kvar i ca 1,5 dygn om jag minns rätt. Jag blev förvånad när han kom ut så tidigt ur masken för jag hade ställt in mig på att han skulle ha den i en vecka i alla fall då jag fått besöka neo innan och pratat med barnläkarna där.

Jag har lite svårt att komma ihåg vad som hände de första dagarna pga komplikationer från snittet. Bedövningen gjorde så jag fick världens migränanfall så fort jag inte låg ner helt plant, därför kunde jag inte heller vara hos Love så jättemkt första tiden :'(

 

I kuvösen låg Love i alla fall ca 5 dygn innan han flyttades över till en värmebädd som han låg i tills han blev 2,5 vecka gammal. Då kunde han hålla värmen själv! :') 

 

Första gången jag fick hålla i sonen så va han 1,5dygn gammal, de måste varit innan han kom ur masken eller så hade han masken längre. Som sagt, jag minns inte så bra! De va så svårt att sätta sig med han, alla sladdar och cpap-masken. Allt va så mycket i vägen men de kändes så underbart (fick ju självklart hjälp av personalen). Hans nätta lilla kropp vilandes mot mitt bröst <3 Dock fick jag inte hålla han så länge för de skulle ta mer prover och se om han behövde sola då han va gul. 

Första gången hos mamma <3 

 

I början är de faktiskt svårt att känna att de är ens barn som ligger på neo. Man måste fråga om tillåtelse om att få ta upp barnet, är de rätt tillfälle att hålla i han nu. Ofta kunde man få svar som

-Nej vi måste ta fler prover nu.

-Hans prover visa för högt bilirubin så nu måste han sola för värderna va ganska höga.

-Vi vill inte plocka i han för mycket nu.

 

Han behövde sola 6 ggr pga gulsot om jag minns rätt. Det är väldigt vanligt på prematurer då deras lever inte mognat ännu och den kan inte bryta ner de röda blodkropparna. För att få bort de så solar de under speciella blåa lampor och nej inte som i ett solarium ;) fått den frågan några gånger. 

De va väldigt jobbigt då han solade för då kunde jag inte sitta bredvid honom. Lamporna är oerhört jobbiga för ögonen och med min huvudvärk så gick de helt enkelt inte :/ Fick såna skuldkänslor och jag har de fortfarande över att jag inte kunde vara så mycket hos han första tiden :'(

 Här ligger Love och solar med speciella solglasögon på.

 Såhär kan de se ut på en neonatalavdelning då de solar med övervak och värmebädd. På skärmen visas hjärtfrekvens, saturation och andetag från elektroder som sitter fast på magen/bröstet.

 

På bilden ovan kan man se övervaksskärmen. Larmet pep OFTA och VARJE gång fick man nästan en hjärtattack Vad är det för fel nu? Vad har hänt? Blir han sämre? Andas han?

Efter ett tag vande man sig med larmet men de satt ändå igång hjärtat varje gång de pep!

 

På Neo kan man inte heller bara sitta vid/med sitt barn. Man måste pumpa var tredje timme för att i början få igång mjölken och för att kunna ge dem bröstmjölk. För tidigt födda barn kan bara äta bröstmjölk från början så de är oerhört viktigt för dem! För de som föds väldigt mkt för tidigt så är de livsnödvändigt och innan man får igång bröstmjölken själv så får de donerad bröstmjölk. Love fick inte så mkt donerad mjölk då jag fick igång min produktion ganska snabbt och jag hade väldigt mycket mjölk! Man behöver ju även äta/handla mat och sova som alla andra. Efter två veckor fick jag dock mjölkstockning med VÄLDIGT ONT i brösten. De va STENHÅRDA och jag hade 40 graders feber. 38,8 med alvedon och ipren så de nätterna va tuffa. Jag kände att jag knappt själv orkade ta hand om mig men nu skulle jag upp var tredje timme och mata Love i 40min, sitta med han en stund så han inte spydde och sen pumpa. Det blev inte mkt sömn alls då, hade sån smärta i brösten och frös/kallsvettades av febern på samma gång. Mjölkstockning är HEMSKT!

 

Jag donerade faktiskt 43,2 liter till modersmjölkcentralen som kom att användas till prematurer i stockholms län. Det känns faktiskt oerhört bra att ha donerat, de räddar många! Från början åt ju Love bara 1ml/timme och då va han född i 32+0, de som föds i v22-23 kan inte behöva äta mkt så de mättar många små magar. Ni som har mycket bröstmjölk över, DONERA de räddar liv!

Love ca 6 dagar gammal skulle jag gissa på, han hade väldigt mkt och stora hormonplitor som de kallas från början. De är inget farligt utan snarare bra då de är ett tecken på att immunförsvaret sätter igång.

 På bilden ca 2,5 vecka gammal i jämförelse med en 0,5liters coca-cola flaska.

 

Tre veckor gammal och i v 35+0 (om han legat kvar i magen) så fick vi åka hem ifrån neonatalavdelningen med hemsjukvård. De hade då trappat ut hans matning i sonden från att ha "ätit" konstant i 2,5 vecka tills att kunna klara av matningen med hjälp av sonden och en spruta man kopplar till sonden var tredje timme. Han vägde vid hemgång ca 1500g och bilstolen va ju enorm, de va ju bara att spänna den så mkt de gick och bulla upp med kuddar runt omkring för att han skulle sitta någolunda bra.

Det kändes konstigt men skönt att få komma hem. De va skrämmade att man nu skulle fixa allting själv med sondmatning och allt va de nu va. Man kände ju sig halt död på neonatalavdelningen så hur skulle de då gå hemma då man även skulle värma maten själv osv. De va jobbigt för mig som är ensamstående men jag fick som tur var hjälp av mamma ibland. Man får de att fungera, man gör de för sitt barns skull. 

 På neo ca 10 dagar gammal.

 

När han va runt 7,5 vecka gammal så började han skrika väldigt mkt hela tiden och va helt otröstlig, ingenting hjälpte. Min mamma som är barnmorska upptäckte då att han hade fått ett så kallat ljumskbråck som hade bubblat ut. Tarmen hade åkt ner genom en öppning i buken ner i pungen som gjorde att pungen va lika svullen som pingisbollar. Jag förstod varför han hade varit så skrikig så efter att ha varit på koll hos neos läkare skickades vi vidare till astrid lindgrens barnsjukhus där han opererades följande morgon (vi åkte in på kvällen) då bråcket blivit inklämt. Då han är prematur fick han stanna i ett dygn på bima för övervakning då prematurer ofta har svårt att vakna upp ur narkosen och då de vaknat kan sluta andas. Allt gick bra och vi fick åka hem efter ett dygn. Han opererades även för samma sak ännu en gång när han va några månader gammal men fick då tom en blodtransfution inför operationen.

Love hemma på skötbordet första gången med nyinköpta prematurkläder från mormor i storlek 32 som va alldeles för stora i början!

 

När han va ca 9 veckor gammal skrevs han även ut från neos hemsjukvård då han lärt sig äta från flaskan helt själv. Han lärde sig dock aldrig att amma :( jag amningstränade med sonen i 9 veckor hela tiden för varje måltid, sedan försökte jag varje dag ett bra tag till men trots de så fick han äta bröstmjölk som jag pumpade ut tills han va 6 månader, då orkade jag inte pumpa längre då de va så otroligt stressande och min mjölk började sina så de tog en evighet att få ut fulla måltider. Jag är så ledsen över att jag inte kunde amma men man får ta det som det blev :( Jag har fått en otroligt fin underbar son.

 

Hela resan har varit väldigt omtumlande, jobbig och fylld med glädje! Så glad över att allt gick så bra som de gick även fast tiden på sjukhus har satt sina spår.

Sen är de inte som att ha ett "normalt" barn sen när man kommer hem heller vilket många har haft svårt att förstå.

Love har varit mera infektionskänslig, vi har suttit isolerade hemma nästan hela vintern fram tills april pga ett virus som kallas för rs-viruset (typ). Får prematurer de så kan de bli ganska så sjuka.

Prematurer är inte heller som en normalt född bebis i varken utvecklingen motoriskt eller fysiskt. De kan skilja sig ganska mkt, spec på de som är födda väldigt mkt för tidigt. Exempelvis började vi med mat då Love va okorrigerad ålder 4,5mån/ korrigerad ålder 2,5månad gammal då de är vanligt att prematura barn tappar sugförmågan vilket Love gjorde då han va ca 6 mån gammal okorrogerad ålder. Från den åldern åt han BARA vanlig mat och gröt!

 

Man korrigerar även åldern på prematura barn. Man räknar åldern okorrigerad från när de föds och korrigerad ålder från då de va beräknade att komma. Vid utvecklingen/vikten/längden vore de inte rättvist att jämföra dem med bebisar/barn i samma ålder och därför räknar man dem utifrån den korrigerade åldern. Ett exempel. Love är 1 år men i utvecklingen så räknas han som 10 mån. Hoppas ni förstår hur jag menar :)

 

Har ni några mer frågor utöver detta är de bara att fråga på, jag har säkert glömt massor!! :)

Åh! Sitter med tårar i ögonen & skickas tillbaka till samma stunder, när vår lilla kille kom till världen. 10/1-13, vecka 31+5, 1653 gram, 40 cm pga att jag drabbades av svår havandeskapsförgiftning! Känner igen mig så i det du skriver. Han förlöstes oxå med kejsarsnitt! <3 Det är inte lätt varken tiden innan, under & efter. Men vi har i alla fall 2 fantastiska krigare!

Oj vad lien å söt han var :) Jag fick barn 1 maj 2012 dock gick jag över 2 dagar,vart akut snitt och hon vägde 2840 50 cm lång,hon höll på att dö magen,därför fick det bli snitt. hon låg också med mask å i kuvös å sånna grejer,låg på neo i 15 dagar bara,

Kram till dej.

Vad gripande! Jag har inte fött så pass tidigt(än) och inte heller fått vara inne med mina på prematur. Men dina känslor känner jag igen från alla mina missfall. Skönt att allting gick bra iaf!

Åh, vilken resa.. vet inte vad jag ska säga annat än att jag är oerhört rörd och beundrar dig som varit så stark! Fick också förlösas med snitt och aldrig uppleva den där känslan att få sitt barn på bröstet.. Men går inte ens att föreställa mig din oerhörda känslosamma resa. Stor kram.

Jösses vilken resa. Skönt att allt gick bra!

Jag känner igen mig så i många bitar du skriver om. Vår son föddes normal tid 38+0 men han föddes med en delad matstrupe så fick opereras dagen efter.. Vi blev inneliggande på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg i 1 månads tid och där fick jag, liksom du, pumpa ut min mjölk för att han skulle få min bröstmjöl matad via en sond (då han inte kunde svälja pga. delad matstrupe från början).

Vilken resa du/ ni varit igenom! All styrka till er från en som förstår att livet inte alltid är en dans på rosor <3

gud vad bra skrivet och vilka tårar jag fick! Och att du gjorde det här ensam? gud vad stark du är!! det har du faktiskt helt rätt i, att barnmorskan inte pratar ett dugg om att föda för tidigt. de utgår ifrån att allt ska vara som vanligt fast långt ifrån alla föder i tid. om jag har mycket mjölk ska jag absolut donera till sjukhuset!! kramar på dig och lycka till!

Vilken stark berättelse!